Efterkontroll sfinkterruptur grad 4

Idag var det dags för efterkontrollen på specialistmödravården och nervös som tusan var jag. Men vet ni vad? Det gick jävligt bra! Jag hade läkt ihop hur bra som helst och jag hade perfekt knipförmåga i båda hålen. Hon lät förvånad över att jag kunde knipa så bra och att jag inte läkte avföring eller något. Det är väldigt vanligt att läka skit när man har fått en sfinkterruptur grad 4. Inte här inte! Jag började ju med knipövningar efter en vecka även fast det gjorde ont och har kört på sen dess. Å nu 3 månader senare är jag bra! Jag får till och med börja styrketräna och leva som vanligt, inga begränsningar. Jag hade bara ett problem om man får kalla det så. Det hade blivit typ en fettknöl som kommit ut ur såret i pruppen, kommer inte ihåg vad det hette. Denna lilla sak har svidit och det har även blött från den. Men hon tog bort den direkt och jag behövde bara emblasalva, alltså inga rackarns sprutor. Så nu kommer jag inte behöva få ont av den mer. Det känns otroligt skönt att det gick bra och att veta att det bara blir bättre. Men det är en sak som jag tycker känns lite jobbigt, att aldrig kunna föda normalt. Eftersom att det är stor risk att jag spricker igen så rekommenderar dom kejsarsnitt om det blir fler barn. Det känns lite tungt för jag skulle faktiskt vilja föda som vanligt och kanske få en “bra” förlossning. Typ den där drömförlossningen när dom slänger upp barnet på bröstet. Jag vet att det inte finns någon “perfekt” förlossning men jag skulle ändå vilja vara med om allt det där innan jag sprack. Men det är som det är! Jag är då glad över att jag trots allt som hände är bra!

småfötter

Min förlossning

Jag vaknade på natten av kraftiga värkar men lyckades faktiskt härda ut ganska bra. Var ju inte sugen på att åka in på förlossningen för att sen bli hemskickad. La mig i badet för att det skulle lindra lite och det gjorde det. Patrik började klocka värkarna som kom allt tätare och gjorde ondare. När jag hade haft 3 värkar på 12 minuter ringde vi in. Jag är ju för jäkla tjurskallig och sa att det kommer säkert gå över. När jag ställde mig upp ur badkaret och det började blöda en massa insåg jag att nu är det bara att åka. Då hade jag för jäkla ont och det var ett helvete att klä på sig för att sedan ta sig till bilen. Fattar faktiskt inte att jag lyckades gå överhuvudtaget. På förlossningen hade dom fullt upp, självklart skulle alla andra föda barn precis som jag. Klockan 04:07 blev vi inskriven och vid undersökningen var jag redan öppen 9 cm. Nog blev vi förvånad. Det var bara att sätta sig i rullstolen för att sedan bli körd till ett rum på förlossningen. Då hade jag fruktansvärt ont och ville att dom skulle söva ner mig. Min rädsla för sprutor var som bortblåst och jag skulle minsann ha bedövning. Lustgasen var även en räddare i nöden även fast jag blev lite knäpp i skallen och det kändes som super Mario. Patrik var en klippa hela tiden, hjälpte mig att andas, servade med blåbärssoppa och allt vad det nu var. Utan honom hade jag nog inte fixat det, min älskade prins. Klockan 06:30 var jag helt öppen och då trodde jag inte att det var allt för långt bort innan vi skulle få träffa vår lilla bebbe. Vattnet gick 08:19 och jag fattade inte alls vad det var. Jag var helt säker på att jag hade kissat på mig.

Eftersom att hon låg snett med huvudet fick jag byta ställning hela tiden, gåbord, pilatesboll, på knä mot sängkanten, sidan ja typ allt som gick. Men ändå ville hon inte lägga sig rätt. Vid 10 tiden (är inte helt säker) började jag krysta men hon ville inte alls lägga sig rätt eller komma ner för den delen. Tillslut fick jag dropp och jäklar vad det körde igång efter det. Jag kämpade som tusan och tog i allt vad jag kunde och ju längre det höll på desto tröttare blev jag. Det sprang in och ut folk hela tiden och jag har inte koll på vilka som var där. Hade knappt några krafter och jag minns hur jag ser att dom står och pratar med mig men det är bara tomt i skallen. Allting stannade som upp. I slutet låg jag och sög i mig lustgas för att slippa krysta, energin fanns inte kvar men ändå kände jag hur kroppen tryckte på. Det gick ändå inte och det kändes bara jobbigt att jag inte klarade av det hur mycket jag än försökte. Tillslut blev det sugklocka och då hade hon fortfarande inte lagt till sig. Jag är förvånad över att jag orkade trycka på det där sista för det kändes inte som att det fanns någon gnutta energi kvar i min kropp. Jag var helt säker på att jag skulle dö. När hon väl kom ut gick allt så himla snabbt och Patrik försvann ut med henne och några andra. Jag visste ingenting och blev så himla rädd, jag trodde att något gått fel. Under tiden masserar, eller trycker hårt som satan på magen för att livmodern skulle dra ihop sig. Det gjorde så jäkla ont, efter all smärta jag redan gått igenom så var det ändå inte slut. Jag blödde 1.3 liter. Efter ett tag kom barnmorskan in och berättade att allt var okej och att vi hade fått en flicka. Det dröjde inte länge så kom Patrik in med henne, min dotter. Det vackraste i hela världen. Jag bara grät, känslan är obeskrivlig. Klockan 13:13 är hon född så jag fick hålla på i många timmar. Det är inte konstigt att jag var så trött men det gick!

Eftersom att förlossningen gick som den gick ledde det till att jag sprack rejält. Från slidan till rövhålet om man får uttrycka sig sådär vackert (perinealbristning grad 4). Sen även ringmuskeln sprack. Sfinkterruptur som det kallas. Därför blev jag skickad på operation. Jag hann knappt umgås med min dotter så skulle jag iväg och det kändes fruktansvärt. Fick en sån där härlig bedövning så jag hade ingen känsel från midjan och neråt. Obehagligt som tusan. Men sydde ihop mig gjorde dom och efter det fick jag äntligen komma tillbaka till mina hjärtan. Det där berömda fikat var efterlängtat och jag har nog aldrig varit så hungrig.

Barnmorskan berättade i efterhand att när man är helt öppen ska det inte ta mer än 3 timmar för barnet att komma ut, för mig tog det 6 timmar. Inte konstigt att jag var slut. Trots allt som gick fel skulle jag göra om det. Lätt! Men det är klart att det finns en rädsla inom mig, för det var hemskt när jag väl låg där. Sen är det lite komiskt att jag inte var orolig alls inför förlossningen, jag tänkte att spricker jag så spricker jag, hon ska ju ut..

Nu har jag en fantastiskt dotter som jag älskar mer än allt annat i världen och jag skulle gå genom eld och vatten för henne, min älskade Mia!

DSC_1008

40 hela veckor

En dag över och fortfarande är det ingen bäbis på gång. Har sovit riktigt dåligt i natt då det har tryckt på som tusan. Tidigare har det inte varit sådär mycket när jag ligger ner. Det brukar mest komma då jag är uppe å rör på mig. Tänk om den kunde ploppa ut istället! Önsketänkande.. :-P

vecka40

The Day

Då var den dagen här, dagen då liten är beräknad att komma ut. Jag som helst hade velat få tidigare. Får nog räkna med att gå över tiden vilket känns ganska surt. Samtidigt handlar det bara om dagar nu, eller max två veckor. Men det är klart att jag hoppas att den ska komma nu på en gång. :-)

image

Skötrummet

Nu har vi förvandlat våran tvättstuga till ett skötrum. Var och köpte några smålådor på Jysk för att ha saker i. Annars ligger allt huller om buller och då blir jag tokig. Bara 3 dagar kvar men det känns som en evighet.. :-P

skötrum1231352134skötrum8u9u9oho9956

Fixerat sig

Idag blev det ett besök hos barnmorskan och nu har den lilla fixerat sig. Då booorde det inte vara så långt bort. Jag går ju bara och väntar på att det ska komma igång. Ni anar inte hur mycket jag längtar, det känns så mäktigt att vi snart ska få träffa våran bäbis! Å juste, hjärtljuden, denna gång slog det 142 slag i minuten. 5 dagar kvar.. :-)

gravidvecka15till38

I väntan på liten

Jag bara väntar å väntar på att den lilla ska komma ut nån gång. 8 dagar.. Det känns som en evighet! Tänk om man kunde spola fram tiden, det vore klockrent. Skulle inte förvåna mig om jag går över tiden med 2 veckor istället, haha! Snacka om less då. :-P

preggopic3234

11 dagar kvar

Fortfarande hemma och det känns inte alls nå kul. Jag är inte speciellt duktig på att bara ta det lugnt, dagarna går ju så sakta. Provade faktiskt att gå en promenad igår och det gick bra.. I typ 10 minuter.. Sen hade jag jätteont och då var det bara att pallra sig tillbaka. Det är otroligt irriterande! Å jag fattar inte hur det bara kunde komma sådär pang bom, det har ju gått så himla bra tidigare. Samtidigt måste jag försöka tänka positivt, att jag inte har haft såhär halva graviditeten utan bara på slutspurten. Det är bara att härda för det är trots allt inte många dagar kvar nu.

magen28305ruorjufo

Ont, ont, ont

Det blev ingen lång dag på jobbet för min del. Har ont som tusan och känner mig väldigt handikappad. Det började redan igår och på kvällen kunde jag knappt gå för det gjorde så fruktansvärt ont i nedre delen av ryggen. Sen har jag såna där kraftiga “menssmärtor” som inte heller vill ge med sig. Bäst är det om jag står rätt upp och ner men då sväller fötterna upp och det är inte heller skönt. Kanske ska prova att sitta på pilatesbollen och se om det blir bättre. Att vrida på mig är bara glömma, då blir det som värst. Jag kan ju inte göra så mycket annat än att försöka ta det lugnt. Sen är det bara att hålla tummarna på att det blir bättre. Jag är inte jättesugen på att ha såhär i 13 dagar till.. En dag i taget!

pregnantw38

Vecka 38 (37+5)

Idag åkte studiogrejerna fram så nu har vi tagit lite seriösare gravidbilder. Lite bökigt blir det med stativ och fjärrutlösare men samtidigt är det skönt att kunna ta själv istället för att fara till en riktig fotograf.

15 dagar kvar.. Ojoj vad jag längtar! :-)

vecka38fghfgh6756